söndag, februari 29, 2004

Why women don´t propose

Mina chanser att bli uppvaktad med ett frieri idag är redan lika med noll, så den här texten kan sannolikt inte göra så mycket skada. Men jag vill ändå, redan i inledningen, lägga in ett förtydligande: jag tycker verkligen att kvinnor ska få fria när som helst. Bara så ni vet.

På skottdagen ges kvinnor, enligt traditionen, möjlighet att fria. Kvällstidningarna har kampanjer om detta, kvinnligt frieri diskuteras på särskilda webb-platser för bröllopsplanering och, helt väntat, de fåvitska jungfrurna rasar.

Frågeställningen har således dykt upp: varför tar inte tjejer initiativet att fria oftare nu när det moderna samhället faktiskt tillåter det på andra datum än den 29 februari?

Jo, kan jag berätta, det beror på det som kallas sexuell selektion.

Sexuell selektion är en del i den förklaringsmodell, alltså evolutionsläran, vi använder för att förstå allt liv i vår omgivning men som av någon anledning nästan aldrig får nämnas i samband med mänskligt psyke och beteende.

I alltid utmärkta Godmorgon, världen! (lyssna bland annat på den goda nybörjarguiden till rockmusikens födelse) imorse, exempelvis, så diskuterades Paris Hilton under rubriken Kvinnokamp och bimbos, frågan vart fyrtio år av kvinnokamp egentligen lett oss?

Paris Hiltons livsstil dög inte åt statsfeministerna. Att hon, som har alla chanser man kan drömma om, valt ett liv som går ut på att visa upp sig halvnaken (samt att lyxkonsumera) var inte gott nog. Självklart så föll det inte journalisten in att med en endaste mening bedöma Hiltons beteende ur ett evolutionärt perspektiv. För ur den synvinkeln gör hon ju bara det som förväntas av en hona i den åldern.

Nåväl.

Varför friar inte kvinnor?

Sexuell selektion är, skulle man kunna säga, ett resultat av det ojämlika förhållandet på fortplantningsmarknaden. Bland människor tar den ojämlikheten sig uttrycket att hannens investeringskostnad för fortplantning är typ fyra sekunders arbete, medan honans kostnad är fyra sekunders arbete plus nio månader. Minst.

För hannen är det en ganska blygsam arbetsinsats att fortplanta sig tjugo gånger. För honan är det näst intill omöjligt. För honan innebär varje enskilt fortplantningstillfälle en enorm investeringskostnad. Alltså är det viktigt för honan att noga välja sin partner, medan det för hannen är mindre viktigt - han har ändå så många chanser.

I marknadstermer skulle man kunna säga att det råder brist på honor (eller ägg) och överskott på hannar (eller spermier). Denna ojämlikhet resulterar i olika egenskaper mellan könen.

Bland hannarna, som konkurrerar med varandra om tillgången till honor, vilka alltså det finns ett underskott på, är utslagningen hårdare (även den minst lyckade honan får ju tack vare underskottet fortplanta sig). Sexuell selektion får alltså tydligare följder bland hannar. Vissa egenskaper är bra att ha i hannarnas tävling. Dels finns egenskaper som används för att rent fysiskt göra sig av med konkurrenter - alltså styrka, aggressivitet och kroppsstorlek. Dels finns egenskaper som signalerar manlighet till det andra könet - som kroppsbehåring och stora händer och fötter.

De flesta håller med om att den genomsnittlige hannen är större och starkare än den genomsnittliga honan. Och att hannar och honor har olika könsorgan. Det brukar bli kinkigare när man talar om de beteenden och mentala mekanismer som skiljer den genomsnittlige hannen från den genomsnittlige honan.

För även vissa beteenden kan ju vara bra, eller mindre bra, att ha i tävlingen.

Bland hannar kan man förvänta sig att finna följande beteenden: intresse för sex med främlingar, benägenhet att ta till våld över struntsaker, onödigt risktagande, samt inte minst villighet att fjäska, ljuga, hota, betala, eller ta till våld för att få sex. Den som tvivlar kan kolla upp lite statistikBrottsförebyggande rådet.

Bland honor gynnas andra beteenden. En vilja att vårda sin avkomma, exempelvis. En förkärlek för monogami (undrar hur många män som besöker den här sajten). Och, apropå dagens datum, noggrannhet vid val av partner.

Människors känslor förstärker och försvagar vår benägenhet att utföra vissa handlingar, beroende på om det är evolutionärt gynnsamt eller inte. Det känns bra att tänka på att fortplanta sig, till exempel. Det känns å andra sidan äckligt att tänka på att fortplanta sig med sitt syskon. I normalfallet, alltså. Det finns psykon.

Genomsnittliga honor tycker inte om att fortplanta sig utan att dessförinnan bli uppvaktade. Det känns inte okej, helt enkelt. Den genomsnittliga honan vill träffa ett val mellan flera potentiella partners. Om hon blir tvungen att själv söka upp sin partner är det ett tecken på att hon inte fått välja. Och det känns inte bra.

Därför friar inte kvinnor. Allra minst till mig.

Summary in English:
Today is leap day - traditionally a day when women get to propose marriage. I give a brief evolutionary explanation of why they usually don´t. Read more here.