fredag, oktober 17, 2008

Tolerans mot de intoleranta

Skriver om svenska jihadister på SvD:s ledarsida idag.

När den svenske medborgare som i dagarna blivit känd under sitt alias Abu Qaswarah sprängde sig eller sköts till döds, i Mosul i norra Irak den 5 oktober, så avslutades ett säkerhetsärende som berört Sverige i omkring femton år.

I mitten av 1990-talet visade det sig att världens då blodigaste terrorgrupp GIA lät publicera sitt nyhetsbrev Al Ansar från Sverige. I Al Ansar skrev män som senare skulle bli ökända terrorister i al-Qaida och andra terrorism­förespråkare. Nyhetsbrevets kontaktadress gick till den 43-årige svensken Abu Qaswarah. Det var ingen slump att det blev Sverige. I en intervju har en av skribenterna (Abu Hamza, mest känd som hatpredikanten i Finsbury som har en krok i stället för hand och lapp för ögat) förklarat varför. Till en början hade arbetet med propaganda bedrivits från Frankrike, som ju är naturlig hemvist för många nordafrikaner.

”Men direkt slog franska myndigheter till kraftfullt för att förhindra nyheterna från att höras. De tvingades då flytta till andra länder, där det fanns mer yttrandefrihet, som England, Sverige och andra. Det var då Al Ansar började ges ut på veckobasis, mest för att ge stöd åt GIA.”

Inom jihadiströrelsen har man alltså länge varit väl medveten om Sveriges tolerans. 43-åringen, och alltså al-Qaida, har dragit nytta av det.
Det mesta i artikeln har jag skrivit om här på bloggen tidigare. Men för pappersläsare torde texten kunna tillföra något.

Uppdatering:

Två svenska texter idag anknyter på ett kanske vagt sätt, men ändå.

Aje Carlbom beskriver på Newsmill hur han genom sin forskning sett islamister arbeta för att etablera sig i bland annat Sverige.
I Sverige har islamister varit aktiva i minst tjugo år, troligen längre. Platser som upptagit deras intresse är storstädernas förorter. De har följt strömmen av invandrade muslimer som bosatt sig i Stockholm, Göteborg och Malmö. Här har de organiserat sin verksamhet, ofta inom ramen för s k källarmoskéer, som gått ut på att rekrytera så många som möjligt till det politiska projektet. Islamister utgår från att alla muslimer utom de själva praktiserar islam på ett bristfälligt sätt. Därför behöver muslimer, menar islamister, re-islamiseras.

Arbetet i Europa påminner om hur det varit organiserat i Mellanöstern de senaste trettio åren. Vanligen erbjuder en källarmoské flera olika typer av service. Här finns bönerum, litteratur (Koranen och tolkningar av denna), samlingsplats för samtal och umgänge, koranskola, ibland säljs kläder och livsmedel och religiös propaganda som ofta importerats från Mellanöstern. Det är också vanligt att man har knutit en imam till moskén som erbjuder familjerådgivning och religiös "coaching" utifrån sharia, den islamiska lagen. För vissa moskéer står också idrott på schemat.

Verksamheten omfattar även ett aktivt arbete med dörrknackning och utdelande av flygblad. Jag har intervjuat muslimer i Rosengård som redan i mitten av 1980-talet fick regelbundna besök av wahhabister (saudisk islam) som försökte rekrytera nya medlemmar. Islamister ser det som sin uppgift att försvara islam i offentligheten och de radikala är i detta arbete beredda att ta till hot om våld. Flera gånger har de terroriserat muslimer i Rosengård som gett utryck för avvikande uppfattningar i religiösa frågor.

När jag och Sara Johnsdotter forskade i Rosengård i slutet av 1990-talet cirkulerade ett flygblad i området där muslimer ombads att slå ihjäl en ung muslimsk fotograf för att han påstods hota den muslimska gemenskapen. Han utsattes också för mordhot på andra sätt. Protester mot Muhammedkarikatyrerna, hoten mot Världskultur-muséet för ett par år sedan och alla andra hot som formulerats de senaste åren är typiska för radikala islamister. Det är en del av deras politiska strategi. Den används för att den fungerar. Moderata islamister är försiktigare och använder hellre dialog för att försöka övertyga.

Islamister ingår i en social rörelse med målsättningen att sprida islams idéer till så många som möjligt, både muslimer och icke-muslimer. Det som skiljer olika grupper åt är sålunda den politiska metoden, inte det politiska målet.
Johannes Forsberg - och det här trodde jag aldrig att jag skulle få skriva - har en viktig poäng på Expressens ledarsida om hur medierna helt galet lyfter fram religiösa extremister som företrädare för ett tänkt kollektiv.
Muslimer klumpas regelmässigt ihop i svensk offentlighet. Och knappast bara av sverigedemokrater. Svenska medier göder också, om än omedvetet, fördomen om att alla muslimer är likadana.

För att få delta i debatten i egenskap av muslim måste man nämligen vara religiös och gärna ganska ordentligt. Redaktionerna tycker kanske inte det känns lika spännande och exotiskt att låta det stora antalet icke-praktiserande muslimer framträda. Ofta blir det rentav imamer som får företräda det muslimska kollektivet i olika debatter. Och när SVT vill råda bot på sitt dåliga mångfaldssamvete med en hel muslimsk programserie är perspektivet förstås strikt religiöst, med betoning på strikt.

Programledaren för "Halal-tv", som börjar sändas om några veckor, heter Cherin Awad och menade 2003 i SVT:s Existens att stening är ett korrekt straff för otrohet. Efter att detta uppmärksammades har hon tagit avstånd från uttalandet. Det är förstås bra. Men det är svårt att förstå hur Awad omedelbart kunde svara "ja" på frågan om stening är ett rättfärdigt straff om hon - som hon nu påstår - alltid varit emot dödsstraff.

Det är symptomatiskt att SVT tyckte att just Awad var lämplig att som "mångfaldskonsult" öka företagets förståelse för muslimer.

Man tänkte kanske att det var extra mångfaldsinriktat och tolerant att utse någon som verkligen är hårdför i sin tro. Homosexuella och feministiska muslimer lär inte dela den synen.

Det kan nog vara besvärligt att leva som religiös muslim i Sverige. Att göra upp med fördomar om islam är en relevant uppgift för Public Service.

Men att nästan alltid skildra muslimer i termer av islam är begränsande.
Uppdatering 2:

Sydsvenskan har en bra text på webben:
Mohamed Moumou kom till Sverige via Frankrike i mitten av 1980-talet och blev svensk medborgare 1993. Säpos intresse vaknade när han bosatte sig i Skåne.

Han kallades till förhör en första gång 1995 efter ett attentat i Frankrike. Två år senare kom Säpo på besök i hans hem i Lund.

Säpo misstänkte honom för samröre med GIA (Groupe Islamique Armé), som tagit på sig skulden för ett femtiotal blodiga terrrordåd i Algeriet och Europa.

Dessutom hade Moumou tät kontakt med en fyra år äldre svensk-algerier. Enligt svensk och belgisk säkerhetspolis hade denne från sin bostad på Papegojlyckan i Lund planerat en serie terrordåd mot fotbolls-VM i Frankrike.

De båda var ledande namn i utgivningen av tidningen Al-Ansar, halvofficiellt organ för GIA i Europa. Tidningen förhärligade väpnad terrorism i islams namn. Men tidningens våldsromantik var omstridd. Det utbröt vilt slagsmål när regimtrogna algerier skulle hindra att tidningen delades ut vid en moské i Stockholm.