onsdag, december 09, 2009

Aldebe överens med gudmundson?

Vad var det egentligen Evin Rubar sade med sin dokumentär Slaget om muslimerna som sändes i SVT i söndags? Hennes avsikt var att uppvisa, förstås, att etablerade religiösa ledare inte är representativa för den grupp som oförsiktigt kallas muslimer. Vilket naturligtvis är helt sant, precis som ärkebiskopen inte representerar svenskarna – eller ens flertalet av dem som bekänner sig som kristna.

Det som dock var problematiskt med Rubars framställan, och som kortfattat berördes här på bloggen i söndags, var att hon pekade ut dessa etablerade religiösa ledare som islamister – ett ord som normalt används för betydligt radikalare element, och inte om människor som har en i traditionen djupt rotad religiös tro. De Evin Rubar kallade islamister hyser väl etablerade trosföreställningar som förvisso går emot sexuell frigörelse, går emot kvinnans jämställdhet, och predikar islam som en hela tillvaron omfattande lära, men väl knappast kan beskrivas som annat än det man normalt betraktar som islamisk tro? De utpekade är högt ansedda uttolkare av läran, helt enkelt.

Om en grupp muslimer slår sig samman för att skapa en religiös församling, bygga en moské och anställa en imam så är det inte bara sannolikt utan rentav rimligt att imamen kommer att predika samma lära som de utpekade. Detta oavsett om medlemmarna i församlingen är mer sekulära, och kanske inskränker sin religionsutövning till enbart traditioner kring fasta eller enstaka moskébesök.

Man kan förstås tänka sig att feminister som Ann-Sofie Roald eller lesbianer som Irsjad Manji skapar egna församlingar, där jämställdhet eller homosexualitet sätts i främsta rummet. Men det tycks inte vara på gång. Och acceptansen, om det skulle hända, kanske heller inte skulle vara så överväldigande, ens från dem som Rubar inte stämplade som islamister. Den i Sverige ansedda imamen Abd al Haqq Kielan, som själv legat i fejd med åtminstone en av dem som pekades ut, anser exempelvis att Irsjad Manji "tillhör dem som skapar problem för muslimerna".

Självfallet skiljer de sig åt, de olika samfunden som finns. Kanske är Stockholmsmoskén "radikalare" än stora moskén i Malmö. Men det är problematiskt, tror jag ändå, att hävda att Stockholmsmoskéns företrädare därmed är att betrakta som islamister, med mindre än att man brännmärker en ganska normal religionsutövning. Den logiska konsekvensen av Rubars resonemang är helt enkelt att det vi normalt kallar islam i själva verket är islamism. Och det är ett mycket problematiskt resonemang, som har som följd att man pekar ut normal religionsutövning som, ja, ett förklätt politiskt projekt med samhällsomstörtande ambitioner.

Det kan noteras att Mahmoud Aldebe, en av de utpekade, gör ungefär samma analys. I ett pressmeddelande som skickades ut idag skriver han "att enskilda svenskar fortfarande inte har förstått vad Islam egentligen är" och att "misstag har begåtts i programet när Islam beskrivits som extrem religion och praktiserande muslimer som islamister" (mina fetningar nedan):

Hotar verkligen islamiska föreställningar svenska värdetraditioner?

Den bärande tanken i religiös islamofobi är att islamiska föreställningar hotar svenska värdetraditioner. Trots att muslimer är en svensk minoritet uppfattas de som hotande och i stånd att ”ta över” Sverige och förändra den svenska värdetraditionen. Det är osannolikt att muslimer i denna svaga situation skulle kunna förändra majoritetssamhällets syn radikalt, även om det pågår en ojämlik dialog kring olika värderingar. Majoritetsbefolkningen identifierar sig med denna rädsla inför det nya mångkulturella Sverige, men att tro att muslimer skulle kunna hota den svenska värdegrunden kan tyckas obefogat. Vidare har föreställningen om islam som en våldsam religion varit framträdande i den islamofobiska offentliga debatten i sverige.

Det är svårt att skilja på religiös och kulturell islamofobi i det offentliga debatten idag, Eftersom religiösa argument ofta är frånvarande i det offentliga rummet. I Sverige blir temana ”kultur” och ”religion” ofta använda godtyckligt. I debatten om hedersrelaterade brott har till exempel termen ”kultur” använts för att förklara bakomliggande orsaker till dessa brott. Det är således invandrarnas kultur som ligger till grund för detta våld. Det är strategiskt att tala i termer av kultur hellre än om religionen eftersom religion kan anses vara mer statisk och oföränderlig än kultur; det är därför möjligt att förändra kultur men inte religion. Det man oftast glömmer i dessa kulturella och religiösa analyser är att den sociala verkligheten är en väl så viktig faktor. Genom att reducera analysen till att omfatta endast entiteter som religion eller kultur eller båda, tappar man bort det viktigaste; den sociala verklighet invandrare lever i här och nu: Detta exempel visar på den diskrepans som finns mellan den dominerande sekulära retoriken och muslimers känsla av marginalisering och underläge i det politiska spelet. Denna polaritet kommer ofta till uttryck i islamofobiska termer. För att legitimera sekularismens överlägsenhet , sprider man medvetet rasistiska idéer om islam som våldsam och barbarisk religion , sekularismen definierades som ”den humana och goda kraften” som skulle befria människorna från ”de mörka krafter”.

Av reaktionerna på den senaste svt Dokument inifrån ”Slaget om muslimer” , står det klart att enskilda svenskar fortfarande inte har förstått vad Islam egentligen är. Man är heller inte redo att ta del av information i ämnet från muslimerna själva. Upprepade misstag har begåtts i programet när Islam beskrivits som extrem religion och praktiserande muslimer som islamister. . I Sverige får muslimer inte ha rätt att åtnjuta tros- och samvetsfrihet samt åsikts- och yttrandefrihet på samma villkor som svenskar åtnjuter .

Det ligger emellertid en motsägelse i det faktum att man utnyttjar fria ordet för att sprida islamofobiska åsikter, eftersom man inte tillåter muslimerna att utnyttja åsikts och yttrandefrihets lagar, när man uppropar hets mot folkgrupp i nästan alla anmälningar som gjordes av muslimer mot individer och grupper som kränkt islam i tal och skrift. Svenska rättsväsendet lider av ett slags islamofobikomplex. Det är meningslöst att anmäla dessa program till granskningsnämnden.

Man vill att den egna kulturen skall vara dominerande och tar för givit att de egna värderingarna är de enda acceptabla, samt att de muslimska värderingarna är mer eller mindre bakåt strevande och ociviliserade. För att bevisa att man har rätt, använder man händelser som heders relaterade mord, terrorhandlingar, kvinnoförtryck och barnäktenskap och skapar rubriker i debatten om Islam.

I samband med denna ständiga hetiska debatt har man utnyttjat allmänhetens naturliga rädsla för allt nytt och främmande och i detta speciella fall riktat udden mot den muslimska minoriteten i landet. Det framgår ofta ganska klart att mer parten av debattörerna kring Islam har haft problem med det objektiva förhållningssätt man skall kunna förvänta sig i sådana sammanhang.

Den ständiga hatiska debatten ses i perspektivet av maktrelationen mellan den sekulära majoritetsbefolkningen och den muslimska minoriteten. Hatiska uttalande förekommer när man graderar muslimer som ”lägre stående” jämfört med icke -muslimer. Den spända relationen kan uttryckas i termen ”islamofobi”. Termen syftar dels på en rädsla eller en fobi för religionen islam och dels på en hatisk kampanj mot muslimska företrädare som bottnar i denna rädsla. De islamofobiska yttringarna som framkommer i svt olika islamprogram skapar negativa attityder och hållningar hos allmänheten. Därför kräver vi att regeringen uträder svt ledningshållning gentemot islam och muslimer i landet.

Svt fokus på islamister har dragit mest främlingsfientliga åhörare. Det är överallt i samhället som muslimer känner sig ej välkomna. Vi får sura kommentarer och vi även ofta får höra att man ska dra hem ditt man kommer ifrån. Det mest sårande med att vara muslim i Sverige är att svt ledning verkar tycka illa om muslimer generellt. Muslimer känner sig som andra klassens medborgare i Sverige. Unga muslimer associeras med fundamentalism och religiösfanatism när de vill argumentera för sin sak.

Främlingsfientlighet mot islam har en lång historia i svt och i programledarnas attityder som funnits i folkdjupet återigen kom upp till ytan. Efter 11 september blev det accepterat att uttrycka islamfientliga idéer i svt utan risk för åtal.

Hatet mot islam är kanske den mest framträdande formen av islamofobi i svt. ”Vi” och ”De” tänkande, där etniska svenskar är ”vi” medan muslimer är ”de”. Skillnaden mellan ”vi” och ”de” bygger i högsta grad på den aktuella politiska situationen i landet, där muslimer mållas som socialtagare .. Varje medborgare borde vara fri att utveckla sina möjligheter och förbättra sin situation, att arbeta och att godkänna och underkänna saker i enlighet med sin egen uppriktiga bedömning. Dessa fri- och rättigheter är garanterade av lagen och skyddas av Riksdagen. Så länge de är i samstämmighet med denna lag är de varje medborgares rättmätiga privilegier med allmänhetens intressen, men om vi kräver rättigheter bl.a. att slakta djur enligt islamisk lag eller vill bygga egna moskéer och privata skolor, eller att ta ledigt i samband med egna högtider, eller att försvara slöjan i offentliga platser , överskrider vi då, lagens gränser och råkar i konflikt med allmänhetens intressen och vi mobbas ut år det offentliga debatten.

I demokratiska Sverige borde muslimska minoriteten skyddas och inte diskrimineras av majoritetsbefokningen om man önskar att enskilda muslimer bli laglydiga medborgare i samhället. Att medborgaren är muslim det ska inte sänka hans status eller degraderar honom till en andra kalasens medborgare, så länge han lyder statens allmänna lag. Det är självklart att svenska lagen gäller även muslimer och är lika för alla. Oavsett sitt val har en muslimsk medborgare lika rätt till skydd och säkerhet som varje svensk medborgare.

Stockholm 2009-12-09

Mahmoud Aldebe
SMF ordförande

Koordinatör för den muslimska andliga vården inom sjukvården
Aldebe talar förstås i egen sak när han menar att hans egna religionsutövning inte är extrem. Men han har också sannolikt rätt på den punkten. Det är ju inte ovanligt att troende vill ändra lagarna exempelvis för att tillåta rituell slakt, eller på annat sätt omdana samhället för att enklare kunna utöva sin religion.

Det är förstås möjligt att betrakta detta som islamism. Men då menar man, vill jag påstå, att muslimsk organiserad religiös utövning i sig är islamism. Och det är ju värt en debatt.